Varje vår likadant. Vissa växter är sena i starten och jag petar oroligt i marken för att se om de har överlevt vintern. Många gånger har jag varit beredd att redan i april gräva upp eländet, hellre än att tvingas se döden i vitögat. Men så hejdar jag mig, påminner mig själv om all kunskap från böckernas värld och väntar lite till.
Vintertrött Skimmia "Rubella" som övervintrat ute i sin kruka för tredje året.
Det allra mesta överlever, och spirar snart med frodiga skott. Jag gör noteringar i minnet och tänker att nästa vår skall jag inte gå och oroa mig i onödan.
Men just i år är det annorlunda! Vi har haft den tuffaste vintern sen jag blev med trädgård. Har de känsliga miscantus-gräsen klarat den genomfrusna jorden? Än syns inga skott från jorden bland fjolårsriset. Jag har inte vågat klippa ner dem ännu. Alla mina krukor med buskar? Jag lät magnoliga, häxal, japanskt olvon och trollhassel stå kvar i sina terrakotta-krukor ute hela vintern. Sen kom snön i massor och de små buskarna var täckta till toppen under flera månader.
Snön låg metertjock i hela trädgården från december till april.
Ett är säkert i alla fall, min gamla rosmarin i kruka har gått ur tiden. Magnolian har överlevt och öppnar nu stora vita knoppar. Häxalen, som jag fullkomligt älskar, visar svaga livstecken. Hoppas, hoppas den överlever, då skall jag plantera ut den som belöning. Den har hunnit bli så pass gammal att den visar åldrig knotighet och är så vacker.
Finns det liv i denna knopp på Häxalen?
Mest oro känner jag för det japanska olvonet som ser helt intorkat ut. När jag skrapar försiktigt på barken så är den ljusgrön inuti och det tyder på liv. Jag har tänkt ut en perfekt plats i den soliga delen av rododendron-gången om den bara vill stanna kvar hos mig.
Snälla Olvon, stanna kvar hos mig så skall du få komma ner i god jord.
